Både make och hund snarkar....
Inte lätt att somna med det och tusen tankar. En tung dag, en dag med flera insikter. Känner mig sviken av min kropp som kraschar efter bara vart liite för aktiv. Ändå har jag rullstol nu för att kunna ta mig ut. Tanken var att kunna ta mig ut med hunden utan att hela dagens energi skulle gå åt. Kanske behöver jag vänja mig. Vem vet. Eller så är det bara så att jag är för sjuk och inte klarar. Ren fakta.
Folks blickar gör ont. Kommentarer som "Har du skadat dig?"
Jag har bara vart sjuk i 17år. Ggaaaa. En natt som denna och det räcker tänka på det så kommer tårarna.
Att leva med ME är grymt.
Så många som inte tror eller lyssnar när man förklarar.
Längtar till skogen. Att lägga mig i mossan och sjungas till ro av granar och tallers sång...
Med all min kärlek & hopp om en vacker vår//S
torsdag 11 april 2013
Natt
Upplagd av Sara kl. 15:03
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
Det var ett tag sedan jag tittade in. Det gör mig ont att höra om din hälsa. Nätterna du beskriver har även jag kännt av. Ingen fysisk smärta, men ofta ren dödsångest. Tankarna byggs på där i mörkret och tystnaden tills sängen gungar i takt med de ojämna hjärtslagen.
Ett slitet uttryck säger att i nöden prövas vännen. Det är bara alltför sant, tyvärr. Hoppas du mår något bättre! Lägga sig i mossan? Jo den längtan kan man ju ha ibland, helt klart.
Skicka en kommentar