Ja, det är över nu.. Lilla kärleksvarelsens lidande är över nu. Efter sju dagar av akut lunginflammation fick marsvinet Elvis somna in. Vad ont det gjorde att se honom i det skicket, som ett levande litet spöke. Försöker att se att jag verkligen gjorde allt som fanns i min makt för att hjälpa honom. När jag gav honom healing, tog han inte emot den. Det var som att han redan bestämt sig. Vet trodde att han hade någon tumör med, att det var infektionen som blev droppen. Vad vi grät igår jag o barnen, känner mig på gränsen till fjantig. Men jag
k ä n n e r så otroligt mycket. Både för mina barn o för det lilla livet. Min empati känner inga gränser för vilken form den levande har. Det är både positivt o negativt att ha det så..
Tröttheten som infunnit sig idag är förlamande, finns inte en del av kroppen som inte värker. Min fibro o min stressdiagnos mår inte så bra av en sådan här pers.. Har ingen runt mig i min direkta närhet som förstår vad stressen gör för värken. Det är som att springa in i en vägg om o om igen.

Igår kväll när jag var ute med hunden var månen hög o rund, snart är hon hel igen.. Så när jag kommer o går närmar jag mig en stor äng o i skenet av månen ser jag en skepnad. En älgko. Jag står o njuter en stund, iaktar henne. Hon iaktar mig. Min kära Loke står blickstill. Så ser jag en gestalt av en människa som närmar sig gång vägen. Den människan kan inte ha en enda get hemma för (jag säger han, såg ut att vara det) viftar med armar o ben. Då ser jag att en kalv kommer skuttande, efter den en tjur med stor krona.. Tjuren stannar o stirrar på killen. Killen viftar. Tjuren springer efter killen som lägger benen på ryggen. Tjuren återvänder till sin kalv. O jag väljer att gå åt ett annat håll med min vän Loke.... De är så ståtliga, men jag har stor respekt för dem!  Jag tackade Gudinnan för vad hon bjöd mig på, en stund av total lycka där jag kännde lugnet sprida sig i magen.. Det var vardagsmagi!