k ä n n e r så otroligt mycket. Både för mina barn o för det lilla livet. Min empati känner inga gränser för vilken form den levande har. Det är både positivt o negativt att ha det så..
Tröttheten som infunnit sig idag är förlamande, finns inte en del av kroppen som inte värker. Min fibro o min stressdiagnos mår inte så bra av en sådan här pers.. Har ingen runt mig i min direkta närhet som förstår vad stressen gör för värken. Det är som att springa in i en vägg om o om igen.
Igår kväll när jag var ute med hunden var månen hög o rund, snart är hon hel igen.. Så när jag kommer o går närmar jag mig en stor äng o i skenet av månen ser jag en skepnad. En älgko. Jag står o njuter en stund, iaktar henne. Hon iaktar mig. Min kära Loke står blickstill. Så ser jag en gestalt av en människa som närmar sig gång vägen. Den människan kan inte ha en enda get hemma för (jag säger han, såg ut att vara det) viftar med armar o ben. Då ser jag att en kalv kommer skuttande, efter den en tjur med stor krona.. Tjuren stannar o stirrar på killen. Killen viftar. Tjuren springer efter killen som lägger benen på ryggen. Tjuren återvänder till sin kalv. O jag väljer att gå åt ett annat håll med min vän Loke.... De är så ståtliga, men jag har stor respekt för dem! Jag tackade Gudinnan för vad hon bjöd mig på, en stund av total lycka där jag kännde lugnet sprida sig i magen.. Det var vardagsmagi!